Teach Meet – på den egna skolan

Under hela våren har flera av oss lärare pratat om att vi skulle vilja ha ett ”officiellt” Teach Meet på skolan. Vi var några som testade konceptet dagen före terminsstart, i januari, genom att samlas i ett klassrum och bakom lyckta dörrar låta slumpgeneratorn bestämma i vilken ordning vi skulle få göra våra presentationer. Jag tror att vi var flera som tyckte att det var ganska jobbigt. Allmän nervositet och osäkerhet gjorde att åtminstone jag önskade att mina 7 minuter skulle gå väldigt fort. Men det är vansinnigt spännande att få höra vad kollegerna har att berätta. Och jag ville höra mer.

Av olika anledningar har det inte blivit något Teach Meet under vårterminen, men idag var det dags. På den andra av fyra studiedagar efter skolavslutningen fick vi 90 minuter till vårt förfogande. Att tillfället äntligen gavs hade dock ingen av oss riktigt hunnit registrera. Igår kväll började surret via Facebook. Vem håller i det? Vad har vi för tema? Vem vill bidra? Hur får vi med oss de andra? (Dvs de lärare som inte var med vid vårt första Teach Meet, vilket vi drog igång helt på eget initiativ.)

Men ibland surrar tankarna snabbt och rätt snart visste vi att det fanns ett innehåll. Temat fick bli, ungefär: ”Vårens undervisning – ge oss ett exempel på något du kände blev lyckat, eller åtminstone så pass bra att det är värt att utveckla vidare nästa gång du får chansen.”

Fyra bidrag var anmälda och spikade ganska snabbt. Två bidrag anmäldes under dagen idag – av två lärare som tidigare, så vitt jag vet, över huvud taget inte deltagit i ett Teach Meet förut.

Musik anordnades, slumpgeneratorn ”laddades”. Klockan 15 drog vi igång. Jag hade inte så stora förhoppningar om att så många skulle komma, efter en ganska späckad studiedag när terminen börjar närma sig sina sista timmar. Men när första bidraget presenteras är det inför ett fullt klassrum. Fantastiskt roligt och inspirerande!

Stor fördel att vi hade så stor spridning på typ av bidrag, när det gällde både form och innehåll. Jag tycker att det blev ett bra exempel på hur ett Teach Meet i det här sammanhanget kan vara. Visa på bredden och de stora möjligheterna inom undervisning – utmana mina egna tankar om hur saker och ting ”ska vara”. Jag är helnöjd – så glad att få en inblick i vad mina kolleger gör i sina klassrum. Ett litet axplock som ger mig möjlighet att formulera nya frågor till dessa kolleger som jag nu vet något nytt om.

Inför nästa läsår vore det ju en dröm att i början av läsåret få bestämma två datum för Teach Meets – och kanske från början fastslå tema för dessa. Eller blir det för pretentiöst då kanske?

Vad vi fick höra om?

  • Hem- och Konsumentkunskap – en introduktion (elevanpassad, i Prezi, av vår snart behöriga Hkk-lärare)
  • Reflektioner kring gruppers sammansättning och hur man kan tänka över klassgränserna i olika sammanhang (matsalen, temaarbeten).
  • Majblomman – ett lyckat sätt att besluta om försäljning i en klass, samt hur försäljningen startades upp och genomfördes på ett succéartat sätt. Elevinflytande!
  • #talasomted i åk 6 (med inspiration från Årstaskolan)
  • Idéer och reflektioner kring hur man skapar förutsättningar för alla elever att delta aktivt i samtal och genomgångar.
  • Bloggen som nav i ett temaarbete (och lite om hur elevernas faktatexter publicerades på Wikimini).

….som tur var hade vi också en lärare som drog över tiden – så vi fick i alla fall en chans att låta gosedjuren vina genom luften 🙂

Flippat klassrum på BETT2014

Hur använder du bäst tiden i klassrummet? Vilket innehåll vill du egentligen erbjuda dina elever under den korta stund du träffar dem?

Med dessa två frågor dras jag med i Jonathan Bergmann och Aaron Sams tankar kring ”flipped classroom”. Platsen är BETT Arena, under BETT i januari 2014, och jag har sett fram emot föreläsningen lite extra eftersom jag 2013 inte kunde prioritera att lyssna till dessa två lärare, numera tillika kända föreläsare, från USA.

”Flipped classroom”, på svenska ”det flippade klassrummet”, torde numera vara ett relativt allmänt känt fenomen. Många lärare runt om i Sverige har flippat sin undervisning och jag har tidigare lyssnat till Karin Brånebäck, Daniel Barker och Sven Järgenstedt när de har pratat om det flippade klassrummet i olika sammanhang.

När man pratar om det flippade klassrummet pratar man om undervisning och hur undervisning ska organiseras och planeras. Bergmann och Sams konstaterar i sin föreläsning att undervisning i grunden kräver minst två saker: Innehåll och nyfikenhet. För att undervisningen ska ge något måste eleven få tid att fundera över innehållet och pröva sina tankar. En viktigt del av undervisningen är också relationen. En god relation lärare – elev vet vi är en viktig förutsättning för att undervisningen ska bli lyckad. Sams och Bergmann konstaterar att det många gånger är så att det blir för mycket innehåll som ska tryckas in under en lektion eller ett arbetsområde, och då förlorar du i ett ”vanligt” klassrum viktig tid för aktivt arbete och relationsskapande med eleverna.

Med det flippade klassrummet frigör läraren tid så att eleverna kan bearbeta innehållet tillsammans i klassrummet – tillsammans med varandra och tillsammans med läraren, med varandra och läraren som bollplank för sina tankar och funderingar.

Bergmann och Sams pratar om att de vill skapa en miljö där eleverna får möjlighet att röra sig genom innehållet och ta det till sig, utan klassrumsnärvaro. Om eleven har tagit till sig innehållet på egen tid kan tiden i klassrummet, tillsammans med lärare och klasskamrater ägnas åt diskussioner, kritiskt tänkande, analys. I det sammanhanget kan också läraren återkoppla till eleven så att eleven kan utvecklas vidare.

Den egna tiden med innehållet behöver dock inte nödvändigtvis äga rum just hemma, den egna tiden kan självklart äga rum även i klassrummet. Undervisningen individualiseras genom att innehållet finns tillgängligt när som helst, för ett första möte med ny information eller för repetition. När individen behöver det.

Det är här jag börjar vakna till. Jag har tidigare sett fördelarna med att förbereda en filmad introduktion eller genomgång i och med att en sådan alltid blir mer tidseffektiv än en genomgång som sker ”live”. Det kan förstås diskuteras. Fördelen med att jag själv håller i en genomgång på plats är att jag kan interagera med eleverna som lyssnar, de kan bidra och påverka innehållet utifrån sina förkunskaper. Men den typen av genomgång blir ju sällan så bra för alla parter. De spontana frågorna eller kommentarerna kommer från några få och om jag skulle uppmuntra alla att ställa frågor eller kommentera på min genomgång skulle den bli alldeles för långdragen och hälften skulle tappa intresset innan den var över. Hur mycket det än är så, att några verkligen är engagerade och bidrar till innehållet. Men tillbaka till det där med repetition.

Om jag har filmat min genomgång får vi inte bara en mer effektiv gemensam genomgång där många lyssnar och tar del och där jag sedan har tid för att låta eleverna arbeta aktivt samt formulera och ställa frågor, individuellt eller i grupp. Genom att jag lägger filmerna på en tema- eller ämnesblogg finns det också möjlighet för eleverna att titta på filmerna igen när de behöver eller vill ha en repetition.

”Flipped learning is moving a direct instruction from the group to the individual space.”

Med det flippade klassrummet kan vi få en dynamisk, interaktiv lärmiljö – en lärmiljö vars utformning individen kan påverka för bästa möjliga lärande. En flexibel lärmiljö vars definitiva utformning individen skapar själv. En sådan lyx men på samma gång en självklarhet – att eleven har tillgång till instruktionen när eleven är redo/behöver den.

Jag tänker fortsätta utforska möjligheterna med det flippade klassrummet. Följer på vägen Karin Brånebäcks blogg Kilskrift och dessa båda webbsidor som Jonathan Bergmann och Aaron Sams nämnde: Flippedlearning.org och Flippedclass.com.

Läs gärna först och främst Karin Brånebäcks inlägg Flippat lärande – fyra pelare. I inlägget gör Karin en del klargöranden med utgångspunkt i Flipped Learning Networks definition av flippat lärande.

IKT ska integreras i all undervisning

Efter en diskussion på facebook funderar jag vidare på begrepp, innehåll, verktyg och vad som egentligen är syftet med min roll som IKT-pedagog.

I fb-diskussionen som nämndes ovan efterfrågades vad IKT-pedagogik egentligen är. Utan tvekan är det viktigt att diskutera vad IKT kan tillföra undervisningen, samt på vilket sätt IKT i olika sammanhang används på bästa sätt för att stärka lärandet. Detta borde vi prata mer om!

IKT-pedagogik är dock inte ett begrepp som jag så gärna vill använda. Jag tycker snarare att det förstärker bilden av att IKT är något man kan välja att komplettera sin undervisning med, och det är det inte. IKT ska, enligt Lgr 11, integreras i all undervisning: ”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande.” Om vi ska lyckas med detta, att ”…eleven kan använda…” (min kursivering) är IKT något som måste integreras i varje ämne, i varje lämpligt sammanhang. Det innebär att det är varje lärares ansvar att utveckla sin pedagogik mot att IKT blir en naturlig del av undervisningen, på samma sätt som det är nödvändigt att varje pedagog arbetar ex språkutvecklande, utifrån de behov som finns bland eleverna.

Jag fick en inbjudan från Skapande skola och inbjudan vänder sig bland annat till museipedagoger. Museipedagoger är naturligtvis experter på museipedagogik men även som ”vanlig” pedagog i historia behöver jag ha kunskap om på vilket sätt jag kan och bör nyttja ”museer och deras olika samlingar som läromedel” (Wikipedia). På samma sätt måste varje pedagog känna till hur IKT för eleverna kan förstärka lärandet och öka förståelsen.

I det sammanhanget blir även begreppet IKT-pedagog lite olyckligt, vilket många gånger har diskuterats, eftersom det ger konsekvenser som vi inte vill ha. Många lärare tar vara på att jag som IKT-pedagog kan hjälpa dem vidare, och utvecklas därmed själva mot att bli säkrare på att kunna välja och använda medvetet valda digitala verktyg i olika pedagogiska sammanhang. Andra lärare lutar sig dock tillbaka och tycker att det är bra att jag finns, så att de själva slipper lära sig ”allt om det där med datorer och sånt….”.

Jag är pedagog helt enkelt. Jag undervisar. En del pedagoger är fantastiska berättare, andra är kunniga när det gäller de digitala verktygen. Vi intresserar oss för olika saker men några av oss är också särskilt intresserade av att utveckla undervisning och lärande med hjälp av IKT. När vi delar med oss av våra erfarenheter kan andra haka på. Mitt särskilda intresse finns inom det digitala området. Jag vill undersöka hur digitala verktyg kan stärka upplevelsen och lärandet och höja motivationen. Jag ser det också som viktigt att eleverna får generell kunskap om några olika typer av digitala verktyg och att de får uppleva hur digitala verktyg kan vara ett stöd i olika sammanhang. Men för mig är allting ren och skär pedagogik, inte ikt-pedagogik. Jag undervisar inte i IKT, men använder IKT som ett medel för att stärka lärandet och motivationen hos eleverna när jag undervisar i exempelvis svenska eller geografi. IKT är inte i varje moment en nödvändig del av min undervisning. IKT blir en del av min undervisning när jag anser att det tillför något extra. I vissa sammanhang är användandet av IKT mer självklart än i andra. Det borde idag knappast vara aktuellt att låta en elev använda papper och penna för att skriva en text. En dator ger helt andra möjligheter till redigering, en digital samarbetsyta helt andra möjligheter till respons och internet ger helt andra möjligheter för eleven att med sin text möta en publik.

Jag är alltså tveksam till begreppet IKT-pedagogik, även om det kanske är ett begrepp som gör det enkelt att prata om hur vi använder IKT i undervisningen. När jag googlar på begreppet ”ikt-pedagogik” hittar jag bland annat följande (intressanta) läsning bland sökträffarna:

IKT möjliggör en undervisning som inte var möjlig innan IKT fanns. IKT ska vara en del av undervisningen i skolans ämnen och kan inte särskiljas från dem.

I dessa tankar fastnade jag, under en diskussion på facebook. Diskussionen har under skrivandet av detta blogginlägg hunnit så långt att begreppet IKT-pedagogik har försvunnit ut i periferin. Det viktigaste är förstås alltid vad vi gör, men vilka begrepp vi använder när vi pratar om vad vi gör, är förstås också viktigt. Kanske jag inte alls borde vara IKT-pedagog? Jag är väl pedagog, helt enkelt.

 

Digitala skollyftet, uppgift 1 och 2

Uppgift 1 och 2: Presentation och beskrivning av mitt personliga kursmål

Så har jag bestämt mig för att delta i Skollyftets MOOC, Digitala Skollyftet. Jag har följt och läst om Digitala Skollyftet sedan tidigt i höstas men när det hela väl drog igång hade jag till en början ingen aning om hur mitt deltagande skulle se ut.

Jag jobbar som IKT-pedagog på en skola som rymmer drygt 500 barn i förskola – årskurs 6. Vi använder GAFE, Google Apps for Education, sedan lite mer än två år. Som IKT-pedagog har jag en rad olika uppgifter som alla syftar till att öka integreringen av IKT i undervisningen. Lite mer om mig och denna min webbplats finns här.

Mitt personliga kursmål i Digitala Skollyftet blir att lära mig mer om Google script och hur dessa kan användas, dels för att organisera dokument men också för formativ bedömning. Ser mycket fram emot detta! Roligast är att vi har blivit en ganska stor grupp pedagoger som har visat intresse för samma sak och vi kommer att använda oss av facebookgruppen Scriptarna för att diskutera och ta oss vidare i scriptdjungeln.

Jag hoppas och tror att Google script ska bli ett kraftfullt verktyg i undervisningen med våra äldre elever, till att börja med för åk 3-6. I denna MOOC hoppas jag kunna skapa en idé om en förhoppningsvis enkel modell som lärare på skolan kan utgå ifrån då de strukturerar sin undervisning på ett sätt som ger goda förutsättningar för formativ bedömning, delvis med hjälp av Google Apps och Google script.

Till att börja med kommer jag samarbeta med tre klasser/lärare i detta, och de representerar årskurs 3, 5 och 6.

Ett litet extra personligt kursmål blir att verkligen försöka dokumentera mitt arbete i den här bloggen, att alltså faktiskt lite mer kontinuerligt skriva här – bara det en ganska stor utmaning egentligen. Lika bra att satsa!

Hannibal

Jag blir imponerad av människor som vågar göra stora saker. Människor som vågar kasta sig ut och pröva sina vingar – särskilt om de gör det inför publik. Många gånger har jag önskat att jag vore så där modig. Ända sedan jag spelade fröken i någon pjäs i skolan för 100 år sedan har jag önskat att jag skulle kunna stå framför en folkmassa och säga min mening, utan att bli så vansinnigt nervös.

Att blogga är för mig ungefär samma sak. Det är att stå inför en publik och säga vad jag tycker, men dessutom helt utan ett sammanhang. Därför kan jag känna att det blir extra jobbigt – jag vet ju inte i vems sammanhang min text landar. Och där, hos någon annan kanske texten framstår som fullkomligt nonsens eller galenskaper. Sedan ett par månader har jag dock försökt börja tänka annorlunda. Jag märker ju att när jag skriver i bloggen, där faktiskt inte bara jag kan läsa, utan även andra, då tänker jag till lite extra. Hur det landar hos andra har jag fortfarande ingen aning om, men en text som är skriven i ett publikt sammanhang utvecklar mig och mina pedagogiska tankar mer. Är jag då egoistisk när jag skriver? Nej, det tycker jag inte. Som pedagog känner jag ett ansvar för att ständigt fundera över min undervisning och det jag gör tillsammans med eleverna. Det är för eleverna jag finns och för dem behöver jag bli ständigt bättre. För eleverna finns det inget bra nog, de är alltid värda mer.

Så varför rubriken Hannibal på detta inlägg då? Jo, Hannibal är min nya kompis. Jag fick honom igår, av Karin Brånebäck och anledningen kan du läsa om i Karins blogg. Jag får väl medge att det var Hannibal som fick mig att skriva det här. Hannibal och därmed Karin med flera som jag också har haft turen att komma i kontakt med på twitter. Vissa av oss behöver en elefant för att våga. Även om jag fortfarande är imponerad av, och uppskattar, alla de som klarar sig på egen hand.

Hannibal