Hannibal

Jag blir imponerad av människor som vågar göra stora saker. Människor som vågar kasta sig ut och pröva sina vingar – särskilt om de gör det inför publik. Många gånger har jag önskat att jag vore så där modig. Ända sedan jag spelade fröken i någon pjäs i skolan för 100 år sedan har jag önskat att jag skulle kunna stå framför en folkmassa och säga min mening, utan att bli så vansinnigt nervös.

Att blogga är för mig ungefär samma sak. Det är att stå inför en publik och säga vad jag tycker, men dessutom helt utan ett sammanhang. Därför kan jag känna att det blir extra jobbigt – jag vet ju inte i vems sammanhang min text landar. Och där, hos någon annan kanske texten framstår som fullkomligt nonsens eller galenskaper. Sedan ett par månader har jag dock försökt börja tänka annorlunda. Jag märker ju att när jag skriver i bloggen, där faktiskt inte bara jag kan läsa, utan även andra, då tänker jag till lite extra. Hur det landar hos andra har jag fortfarande ingen aning om, men en text som är skriven i ett publikt sammanhang utvecklar mig och mina pedagogiska tankar mer. Är jag då egoistisk när jag skriver? Nej, det tycker jag inte. Som pedagog känner jag ett ansvar för att ständigt fundera över min undervisning och det jag gör tillsammans med eleverna. Det är för eleverna jag finns och för dem behöver jag bli ständigt bättre. För eleverna finns det inget bra nog, de är alltid värda mer.

Så varför rubriken Hannibal på detta inlägg då? Jo, Hannibal är min nya kompis. Jag fick honom igår, av Karin Brånebäck och anledningen kan du läsa om i Karins blogg. Jag får väl medge att det var Hannibal som fick mig att skriva det här. Hannibal och därmed Karin med flera som jag också har haft turen att komma i kontakt med på twitter. Vissa av oss behöver en elefant för att våga. Även om jag fortfarande är imponerad av, och uppskattar, alla de som klarar sig på egen hand.

Hannibal


Kommentera